Yacon

Smallanthus sonchifolius

Längst till höger syns en bit av en spetskål, i mitten yacon och i bakgrunden majs och jordärtskockor.

Yacon hör till släktet Asteraceae och är en släkting till solrosen, dahlior och jordärtskockan för att nämna några av de arter i släktet som har betydande roller för oss endera för deras skönhet eller för sin matnyttighet.

Man kan på bilden se de uppgrävda rötterna av år 2017’s vacciner. De stora vita rötterna är lagringsknölarna man äter och de små röda närmast stammen de knölar man sparar för odling.

När det gäller yacon så är det främst de ätliga rötterna som är intressant ur odlingssynpunkt, men även bladen är användningsbara. Yaconens rötter är väldigt krispiga, de liknar mycket konsistensen hos vattenkastan och likt denna behåller den krispigheten även efter tillagning. När det kommer till näring så har yacon en låg kalorimängd, vilket talar väl för den som en potentiell dietmat. Även om roten är söt så innehåller den främst en sorts socker som människor inte kan bryta ned och alltså inte få näring av. Med lagring så ökar dock mängden socker som vi kan bryta ned vilket gör att man kanske inte ska se på yacon som någon mirakeldiet ändå.

Yacon har i mitt tycke en stor fördel som rotfrukt räknat i jämförelse med de flesta andra rotfrukter som odlas vegetativt och det är att denna växt får två sorters rotknölar, en knöl en så kallad rhizome från vilken växten kan växa upp på nytt och sedan en lagringsrot där växten samlar energi i och det är den senare som man vanligen äter upp. Rhizomerna som Yaconer får liknar i mångt och mycket jordärtskockans rotknölar och är förvisso ätbara, men mycket bättre är att plantera dessa igen för en ny skörd. Man behöver med yacon inte välja mellan att äta knölarna och att spara dem för nästa skörd, man kan göra både och! Likt många andra andiska rotfrukter är det sällsynt att man förökar dem via frön vilket gjort att om man försöker ta frön så ärvdet sällan man lyckas få dem att gro, men flera privatpersoner försöker aktivt att öka förmågan till att sätta frön på yacon samt få fram nya sorter.

Förövrigt kan man med fördel dela dessa rhizom knölar och från varje liten bit få en planta. Så på ett år kan en yacon göra så man kan få mängder av nya plantor (uppemot 60 som mest) då det bara behövs en väldigt liten bit rhizom för att en planta ska kunna bildas. Jag köpte i år två små bitar av en yacon (white)

En liten bit rhizomer av yacon, som än så länge ser ut att få tre ögon.

Denna rhizom är redan delad från en mycket större rotklump och är alltså inte så stor, men man skulle med fördel kunna dela den ytterligare, i alla fall en gång till, något jag troligen kommer göra om någon månad när ögon och rötter utvecklats lite mer.

Lagringsknölen liknar en sötpotatis till utseendet och har när den är färsk en rätt intetsägande smak av mild selleri eller rädisa, men efter någon veckas lagring i så blir rötterna markant mer smakrika och sötare, de börjar då mer få en smak som liknar äpple eller päron med en hint av selleri eller lakrits. Att man med yacon inte behöver välja mellan att äta eller spara knölar för nya odlingar är en stor fördel som gör att den som vill testa på odling av någon av de för Sverige ovanliga andiska rotsakerna kan få möjlighet att smaka på sin skörd redan första året även om denne bara köper in ett fåtal rhizomer och vill fortsätta odla.

Jag plockade in min första skörd i oktober/november efter att frosten tagit död på plantorna. Den sista knölen yacon åt jag och mina marsvin av till nyår. Den var fortfarande krispig och fin. Jag lätt några mindre av lagringsknölarna sitta kvar på rotknölen så de skulle kunna användas av denna under vintern/våren. Dessa såg fortfarande fina ut vid omplantering i februari så troligen är en lagring i torv något jag bör testa till nästa år.

Det är på den röda knölen som ögenen sitter, det som blir nya plantor. De bruna knölarna är små lagringsknölar som fick sitta kvar och ge energi till själva rotknölen.

Yacon är en relativt tålig och förlåtande gröda och bortsett från att den likt många andra rotfrukter med långa knölar behöver ha en lätt och djup jord för att man ska kunna få upp rötterna hela. När de väl tagit sig och börjat växa klarar de av att konkurrera ut mycket ogräs. Det är viktigt att växten får mycket vatten så en mullrik jord är att föredra.